Tänkte lite...

Det var bland det första min 7-åring sa till mig i morse. Jag vet att han inte menar det utan att det är det som speglar den frustration och ilska han känner för att han inte får som man vill, men det är lik förbannat som att få en gigantisk kniv instucken i hjärtat och omvriden 17 varv. Det är nu man som mamma måste tänka på att man är den vuxne så att man själv inte slänger ur sig samma sak. När jag pluggade pedagogik fick jag lära mig att man inte ska säga att man tycker illa om barnet utan att det är beteendet man inte gillar.
Vi har kabel-tv genom Boxer. Den här helgen bjuder de på Disney Channel...need I say more? Killarna tassade ner i morse och kollade medan mannen och jag tog en liten sovmorgon. Men eftersom vi bokat tvättid för bilen så gick vi upp vid halv nio, förvarnade barnen att när pågående program var slut så var det dags att stänga av och äta frukost. Jag gick och duschade och när jag kom ut var det fullt krig. Storebror skulle minsann inte äta frukost, och följa med och tvätta bilen var det inte tal om. Slutade med att han kläddes på med "våld" och åkte och tvättade bilen på tom mage.

Sedan har vi haft en toppendag. Grabbarna tyckte det var skitkul att köra högtryckstvätten på bilen, utflykten med matsäck till kanonerna på Femöre var superhärlig i solen och dagen avslutades med ett biobesök. Allt enligt plan alltså, men varför ska det behöva vara så svårt ibland? Förstår att de inte alltid vill göra det som vi ska/måste men eftersom vi oftast försöker avsluta med något som är kul för dem så är det så frustrerande. Jag menar man kan inte låta barnen styra familjen, jag vet några som har det så och jag skulle aldrig, ALDRIG, kunna leva så. Man är barnens föräldrar, inte kompisar.