Varför ska det vara så svårt?? Det är ju så skönt efteråt!
Har idrottat sen jag var barn. När jag var liten så var det gymnastik, friidrott, golf och orientering. Som tonåring var det aerobics på gymmet för hela slanten. Vid vuxen ålder har träningen gått mer i skov, men jag har ändå tillbringat otaliga timmar på olika gym och simhallar. Det roliga är att om man verkligen satsar så ser man ganska snart reslutat, det tråkiga är att jag har världens sämsta disciplin. Som nu till exempel, min snälla mamma har för att pusha mig gått in med halva kostnaden på mitt träningskort. Trodde nog att det skulle motivera mig att hårdsatsa, men nähä då. Två gånger i veckan brukar det bli, det är väl inte fy skam men om ni visste vilken vånda det är innan jag tar mig iväg. Jag kör på tisdagar och söndagar, men om jag inte har med mig väskan till jobbet på tisdagen eller om mamma inte kommer med på söndagen, då ligger jag som amen i kyrkan hemma i soffan istället....
Jag vet ju att om man bara "härdar ut" så blir ju tärningen till slut som ett gift, något man bara måste ha...tyvärr tryter oftast min motivation innan jag kommer så långt.
Idag är det tisdag, träning alltså. Väskan var med i bilen men när jag åkte från jobbet så åkte bilen ner på stan för att kolla efter nya ballerina-skor istället för att snällt parkera utanför gymmet. Efter misslyckat shoppinguppdrag så hade jag bestämt mig för att hoppa träningen o åka hem o gosa med familjen istället. Gjorde dock ett sista försök att få upp motivationen och bestämde mig för att om det fanns en tom lucka utanför så skulle jag träna. Det gjorde det. Så jag tog mig igenom dagens träning till slut, men det satt långt inne. O det är därför jag undrar varför ska det va så svårt?? Det är ju så skönt efteråt!! ;-)
//Sara
