Tänkte lite...

De senaste dagarnas sol, värme och skurar har gjort att hela världen har exploderat i en orgie av all världens gröna nyanser. Det här är den bästa tiden på året I LOVE IT!!

    

Killarna åt årets första, sura, rabarber och det verkar nästan som om vår lilla, taniga syrénhäck kommer att blomma för första gången :-)

 

//Sara

Jag har beredskap i helgen. Det innebär att jag med en timmes varsel ska infinna mig på jobbet. Där börjar drömmen.
Jag har mitt i natten blivit inringd. När jag kommer till jobbet kommer jag på att jag planerat att åka till Thess och göra Linköping, hur kunde jag glömma det när jag blev tillfrågad om beredskapen? Kan man fråga sig, men jag ringer till Thess och säger att det kört ihop sig och att jag inte kommer kunna komma i helgen. När jag kommer till jobbet, som inte ser ut som jobbet utan en jättestor lagerlokal i korrugerad plåt, så är det fullt med folk och en hel massa bussar. Innanför dörrarna står flera teamchefer och delar ut kläder. Vid sidan om hittar jag några som jobbar på mitt kontor. Tydligen så är det totalt kabelhaveri och ALLA företagets anställda är inkallade för att laga det. Jag får mina kläder efter mycket om och men och hoppar på en buss. Vi åker, fast nu utgår vi från Norrköping, flera timmar. Sen är det lite suddigt....när allt klarnar igen så har vi blivit indelade i grupper om fyra. I min grupp är det jag, en äldre kvinna och två män. Männen känner varandra sedan tidigare, den ena är en riktig bully medan den andra är mjukare men lyder sin kompis minsta vink....efter äventyr på en rasande klippvägg gjord av sand och gräl kring gömda föremål med affektionsvärde så befinner vi oss allihop återigen i en stor lagerliknande lokal. In kommer fler och fler människor. Jag ser min mamma, men hon är sig inte riktigt lik, hon har blivit gammal. Jag ser även min morbror och mina mostrar, även de har blivit äldre. Min ena moster frågar efter sin dotter, jag har sett henne och säger att hon är sig lik, bara för att upptäcka att hon nu har blått hår. Den äldre kvinnan visar sig vara min egen mormor och det är nu det avslöjas att hela grejen är en täckmantel för en jättestor fest!!

Medan jag skriver detta kommer jag på att jag tidigare i natt drömt en annan dröm. Den innefattar mig i blått afrohår och aftonklänning, en bilresa med min bror där vi avverkar 13 mil på 40 min för att hinna fram till min farmors begravning där vi är de enda representanterna i vår familj.

Hm, nån som känner en drömtydare som kan hjälpa mig??

//Sara

I morse satt en jobbarkompis och läste tidningen ihop med sin 9-årige son. I tidningen är det en bild på Alliansen på väg ut på turné.

Sonen: Mamma, är du med där? (pekar på bilden)
Mamman:I alliansen?
Sonen: Ja, hette det inte det, som du var på?
Han funderar en stund men säger sen, nä det var ju seansen!



Alliansen=Seansen? Ja det kan inte alltid va lätt o veta *s*

//Sara

Efter att ha firat en till sällskapet traditionsenlig Valborg (utan brasa i år dock, pga regn) styrde vi under årets första majdag något slitna mot Ljungsbro för lite kvalitetstid med "Gudfamiljen".
Mätt i magen snörde jag på mig löparskorna och begav mig ut på en runda längs med ett av Sveriges vackraste stråk, den harmoniskt flytande Göta Kanal. Ett lätt vårregn i solen gjorde att jag när jag kom upp till kanalen möttes av denna vackra syn, ännu en anledning att älska detta landet:



//Sara

Vem bestämde att sport har högsta prioritet på TV?? Varje vår får "mina" program flytta på sig för att vi istället ska sitta och glo på ett gäng skäggiga karlar som jagar en liten svart gummiklump. Det finns ju sportkanaler, som inte är via satellit, varför inte sända alla dessa ändlösa matcher på de kanalerna??

Anyway, denna gråa, kalla, regnsnöiga aprilkväll när det då INTE visas Criminal Minds på TV sjunker jag ner i soffan med en av mina favoritfilmer. Den här kan jag se om och om och om igen...so, when all else fails ;-)


I morgon är det fredag och jag har en date med saxen och färgbyttan hos världens bästa Anna *jäj*

//Sara

Vi kommer ut till flygplatsen, vi äter lunch och passerar genom säkerhetskontrollen. Jag har läst ut min bok under vår tid i Paris men hittar British Vouge i kiosken, den ska nog räcka till flygresan. När de i högtalarna börjar prata om att flyget till Oslo är försenat och sedan inställt så är det inget som jag lägger större vikt vid, jag ska ju inte till Oslo. Efter en stund nås vi av informationen att samtliga eftermiddagsflyg är inställda på grund av den vulkaniska aska som finns i atmosfären. Min första tanke är att, det här händer inte, inte igen. För fem år sedan fastnade vi i Paris på grund av dimman men kunde flyga ut dagen efter. Den här gången kommer det nog inte lösas lika lätt, ingen vet åt vilket håll askmolnet rör sig eller hur lång tid det kommer ta innan det försvinner. Min andra tanke är att "nu skulle man haft en Iphone med instant access till webben". På bussen in till Paris igen ringer vi till Sverige och infar om läget, och ber dem kolla alla möjligheter till att få hem oss så fort som möjligt. Vi får ganska snart reda på att det går ett tåg från Paris på kvällen, destination Köpenhamn. Problemet är att det inte går att boka från Sverige, men nu vet vi i alla fall att vi ögonaböj ska bege oss till Gare de l'Est. Väl där får vi veta att nattågen är fulla, men att det finns plats på dagtåget dagen efter..eller tjejen kan boka oss så långt som fram till Hamburg, resten av vägen måste vi boka själva. Vi letar reda på ett nytt hotell, försöker förgäves boka biljetterna till Köpenhamn men får från Sverige veta att flera av mannens arbetskamrater sitter fast i Frankfurt. Vi gör gemensam sak av det hela och när vi efter en lång dag somnar in under takåsarna bredvid Canal St Michel så har vi även bokat plats på färjan från Kiel som ska ta oss till Göteborg. Där kommer världens snällaste svärfar att plocka upp oss och ta oss hem. (Kan tillägga att det var han som fick hämta upp oss då för fem år sedan oxå, men då kom vi iaf till Arlanda)
Efter en tidig morgonpromenad genom ett sovande Paris sätter vi oss på tåget som via Starsbourg ska ta oss till vårt första byte i Karlsruhe. Fransoserna är ju inte kända för sin punktlighet eller ordning utan kanske mer för att kunna prata sig ur vad som helst men so far så flyter allt som tåget. I Karlsruhe sätter vi oss på nästa tåg som via Frankfurt och Hannover ska ta oss till Hamburg. Planen är att vi ska hoppa av i Hannover och där bli upplockade av mannens jobbarkompisar men när det visar sig att tåget går ända till Kiel så bestämmer vi oss för att köra på tåg hela vägen fram. Det är nu jag börjar inse vidden av detta ask-moln, det är människor överallt på tåget, restaurangvagnen är smockfull, det sitter folk i korridoren och till och med mellan vagnarna. Framme i Hamburg visar det sig att tåget inte går längre men att ett tåg till Kiel avgår från plattform 8 en kvart senare. Tre gånger hör vi tre olika personer informera om att tåget till Kiel avgår från plattform 8 klockan 15:50. Så ni kan ju tänka er paniken när vi kommer till plattform 8 och det inte står något tåg där, och ingen av personerna på perongen ska till Kiel. Av tyskarnas militäriska ordning ser vi intet. Till slut hittar vi en kvinna som ska till Kiel och på plattform 7 står ett tåg som ska till Kiel klockan 16:20...o visst vi kommer till Kiel via varenda liten mjölkpall i norra Tyskland 40 minuter efter utsatt tid. Väl på båten kan jag pusta ut och efter en drink i baren är knuten i magen så gott som borta. Vi tillbringar en trevlig kväll på båten och äter som vanligt för mycket på buffén innan vi vaggas till sömns av vågorna.
Klockan halv två på lördag eftermiddag, 45 timmar efter utsatt tid är vi äntligen hemma hos barnen igen. Några saker som jag är extra tacksam för är att jag inte är 19 år och hade festat upp mina sista pengar innan hemresan, för även om de extra dagarna gjort ett stort hål i plånboken så känns det tryggt att ha ett kreditkort vid såna här tillfällen. O det finns de som har det mycket värre och som inte tagits sig hem ännu, mannens chef t ex som skulle komma hem från Thailand i torsdags sitter på Cypern, o därifrån går det inga tåg.....

//Sara